IIGS™ Nyhetsbrev - april 1999
English ~ Dansk ~ Deutsch ~ Español ~ Suomi ~ Français ~ Nederlands ~ Norsk ~ polski ~ Português ~ Svenska
IIGS™ Nyhetsbrev - april 1999
Jag hade tillbringat timmar med att skriva talet till min collegeklass. Jag satte i salen den kvällen och väntade på min tur att hålla tal. En av mina klasskamrater stod upp och gick fram i klassrummet och jag gjorde mig beredd att lyssna. Han hade precis kommit en bit in i talet, när det knöt sig i magen. Känslan ändrade sig till illamående, då han fortsatte.
Orden som kom ur hans mun var mina! Ett par år tidigare hade jag framställt en turistskrift för kommunen. Alla artiklar i skriften var mina fastän min signatur inte fanns på någon.
Min klasskamrats tal var - ord för ord - artikeln som jag hade skrivit för första sidan i turistbroschyren. Det fanns inget sätt som han kunde känna till att jag hade skrivit artikeln. Men han visste att någon hade skrivit den.
Och han hade sagt att det var hans egen. Min klasskamrat var skyldig till plagiat - att stjäla intellektuell egendom.
I sin artikel för Den globala skolsalen, (The Global Schoolhouse) "Om plagiat och pixel," skriver läraren Diane Chritian Boehm att "elever förstår inte begreppet intellektuell egendom, eller inte inser med vilket allvar som den akademiska världen betraktar plagiat".
Boehm skriver att hennes studenter i allmänhet inte förstår "akademisk integritet" och inte heller förstår att plagiat handlar om mer än att endast kopiera ord---det handlar också om att kopiera idéer utan att erkänna personen som var idéns upphovsman.
Boehms studenter har gott om sällskap.
I oktobernumret av 1998 års online utgåva av Purdue News, som satts samman av Beth Forbes, skrev Stuart Offenbach att Internet har fött ett nytt monster, "Från och med nu finns det ingen form av elektroniskt skydd för att förhindra någon från att kopiera vad som finns på din Webbplats. Med en mus och några klickar kan man skriva klassikerna."
Akademiska institutioner har alltid lett kampen mot plagiat. Detta är förnuftigt eftersom det är deras mål att uppmuntra originellt och kreativt tänkande. Plagiat vid college och universitet är alltid ett område med nolltolerans - om det uppdagas blir man utkastad.
I artikeln liknar Offenbach plagiat till bortrövande. "För en författare", säger han , "motsvarar det barnarov; det finns inget som är mera värdefullt till en författare än hans eller hennes egna ord".
Olyckligtvis betraktas inte plagiat som ett allvarligt brott av tjuven och tas inte heller särskilt allvarligt utanför akademiska kretsar. Författare kan inte anmäla brottet. De kan inte rapportera tillgreppet till närmaste polisstation. De kan endast fullfölja brottmålet en civilprocess.
Internet gör det lättare att plagiera och komma undan. Lärare, collegeprofessorer och redaktörer retar upp sig över det faktum att det har blivit svårt att upptäcka litterär stöld.
Riktlinjer för att undvika plagiat är ganska enkel:
- använd citattecken när man kopierar någon annans exakta ord och använder dem i sitt eget verk;
- skriv aldrig om, använde korrekta citat;
- ange källor och namnge författaren och publikationen.
Släktforskare gör sig skyldiga till plagiat. På minst tjugo webbplatser har en IIGS™ funnit följande:
- Att skaffa mark
- Att skaffa markegendomar (USA). Vem skulle ge bort land? Amerika var ett "nytt land", till synes oändligt i omfång, och det gav upphov till ett nytt synsätt vad beträffade ägande av mark. För att få kolonier att växa behövdes lockbete såsom egen mark . . .
Det är viktigt att göra skillnad här. Författarna till dessa webbsajter kanske inte var skyldiga till brott mot upphovsrätten, om stycket ovan togs från den amerikanska regeringens webbsajt (skrifter från regeringen kan i de flesta fall inte skyddas). Emellertid var minst nitton av dem skyldiga till plagiat. Och t o m regeringen kan plagieras.
Saken är denna: intellektuell egendom (som inte nödvändigtvis är begränsad till litterära alster och som kan omfatta andra saker såsom grafik, fotografier eller konstverk) som finns på en webbplats utan ett tillägg som anger källa ger uppfattningen att den som har satt upp webbplatsen har skrivit denna särskilda intellektuella egendom. Om inte detta är korrekt är webbplatsens upphovsman skyldig till intellektuell stöld.
Alltför många Internetanvändare nuförtiden säger, "Än se'n då?"
En sådan attityd är oetisk. Att stjäla intellektuell egendom är fel, och det är bedrägeri att göra anspråk till något som man inte äger.
Släktforskare borde fråga sig själva om de kan lita på tillförlitligheten hos informationen som de hittar på webbplatser som har satts upp av människor som kopierar andras arbete och som inte ger tillbörliga erkännanden eller ber om tillstånd att publicera.
Dagen då det är fritt fram att plagiera kanske lider mot sitt slut. Åtminstone ett bolag har utvecklat ett sätt att spåra plagiatorer som stjäl från Internetsajter och sedan lämna ett erbjudande av sina tjänster till högskolor och universitet. Och en högskoleprofessor har utvecklat ett program för att upptäcka plagiat online.
Så plagiatorer, se upp!