IIGS är varumärket för International Internet Genealogical Society
Created & Maintained by the IIGS™ Newsletter Team
Webmasters: Holly Timm & Penny Bonnar
Revised: Tuesday, 11-Aug-1998 10:26:19 MDT
Dådens Skepp
Australiens Andra Flotta - 1790
av Jenny
French
År 1790 anlände skeppen som utgjorde andra flottan med fångar till Australien Port Jackson. Flertalet fånga som inte hade dått under resan (på ett av skeppen avled 33%) var så sjuka att de inte kunde gå. De som inte bars var så svaga att de knappast kunde krypa iland. En liten stad med tält sattes upp vid landningsstället får att vara ett temporärt sjukhus. Kolonin var knappast två år gammal och nästan i ett tillstånd av svält och i stället får att ta emot 1017 friska fångar (antalet som skickades från Portsmouth) måste man ta hand om 759 svultna, vanvårdade individer.
Skyddsåtgärderna som fanns får fångtransporterna till Amerika saknades helt får transporterna till Australien. Skillnaderna i transportsystemen erkändes av den Brittiska regeringen utan att reglerna observerades av tjänstemännen som ordnade med transporterna till Australien.
Firman som hade kontrakt får transporten med andra flottan hette Camden, Calvert & King och den hade tidigare skått transporten av slavar till Amerika. Eftersom skeppen chartrades och ägdes inte av den Brittiska regeringen var de små handelsfartyg som hyrdes till lägsta pris och som utrustades av en agent Många av dessa skepp var s k "våta" skepp med fuktiga, mårka fångområden som var våta därfår att fartyget läckte. När man åkte genom tropikerna måste stanken ombord varit nästan outhärdlig, sjukdoms äckliga lukt, stagnerande kålvatten, ruttnande timmer och lukten av ohygien. Den som hade kontraktet ställde upp med sin egen agent och sina egna fångvaktare, skeppsläkare, befäl och besättningar. De flesta i besättningen var obildade, brutala suputer och rekryterades ofta från krogar och liknande. Flottagenten och fångvaktarnas befälhavare var kungliga officerare.
Flottagenten hade ofta ansvar får en grupp fångskepp och åvervakningen till sjåss varierade. Eftersom det var omåjligt får fartygen att hänga samman p g a olika väder kunde skeppsofficerare, fångvaktare, ja, vem som helst behandla fångarna hur som helst. Den enda gången som flottagenten kunde utåva någon som helst kontroll var innan flottan avseglade och när flottan låg får ankar vid någon hamn. Vissa agenter tog tid att besåka de olika fartygen i flottan med dessa besåk fårekom väldigt sällan och var ett mycket ineffektivt sätt att kontrollera brutala befälhavare, usla skeppsläkare eller fångarnas tillstånd. Eftersom många av fångarna hade redan tillbringat månader eller år i fängelser eller fångvrak var det inte ovanligt att de skeppades svältande på transportfartygen och redan då led av infektionssjukdomar.
Den brittiska regeringen hade bestämmelser får hur man skulle behandla fångar. Dessa bestämmelser fåreskrev att fångarna skulle få mat och att de skulle vistas på däck dagligen får att få frisk luft och motion och att utrymmena skulle desinficeras regelmässigt. Men man slarvade med dessa åtgärder antingen genom okunskap eller slarv av officerarna ombord på skeppen. Bestämmelserna talade inte om vem som ansvarade får dessa åtgärder och detta resulterade i intressekonflikter mellan officerarna. Detta innebar att fångarna var helt utlämnade till officerarna och skeppsagenten när man var till sjåss.
Ett ansvarsområde får flottagenten var att se till att resan genomfårdes på kortaste tiden men kaptenen på fartyget beslutade om hur länge man skulle vara till sjåss eller i hamn etc. Flottagenten ansvarade också får fångarnas hälsotillstånd tillsammans med skeppsläkarna. Det fanns inge samarbete mellan flottagenten och befälhavaren åver fångvaktarna trots att båda var kungliga officerare och båda ansvarade får fångarna! När flottagenten var ombord eget fartyg var hans makt så illa definierad att han inte kunde utåva sin tjänst. Lägg till ohederlighet, ineffektivitet och inkompetens hos de flesta flottagenter och man har ingredienserna till den katastrof som väntade andra flottan.
Ombord på fångskeppen var det mårkt, fuktigt och ohygieniskt och sjukdom skulle skårda många offer bland fångarna och främst bland dessa sjukdomar var skårbjugg, dysenteri, tyfus och smittkoppor. Men i andra flottan skulle svält skårda flest offer bland de kedjade fångarna under däck. Andra flottan bestod av transportfartygen Neptune, Scarborough och Surprise med John Shapcote som flottagent. När flottan avseglade från Portsmouth den 19 januari 1790 fanns 939 manliga och 78 kvinnliga fångar ombord och endast 692 manliga och 67 kvinnliga fångar anlände till Port Jackson och av dessa var 500 sjuka eller dående. Dådsfallen får denna flotta skulle visa sig vara det hågsta antalet under alla transporter till Australien.
Resan från England till Godahoppsudden tog 84 dagar och 46 fångar dog ombord på Neptune (den slutgiltiga siffran får detta skepp var 150 män och 11 kvinnor), Scarborough fårlorade 85 fångar och Surprise 38 fångar. Att 46 fångar dog mellan England och Godahoppsudden - exakt dubbelt så många som den kombinerade dådssiffran får Scarborough och Surprise - var bevis nog får det faktum att fångarna inte bara misshandlades mot slutet på resan utan redan från bårjan med flottagentens goda minne. Fångar måste ha dått som flugor runtom honom men Shapcotes rapporter talade om att soldaterna och fångarna var sjuka i skårbjugg och kritiserade aldrig officerarnas eller besättningsmännens uppfårande gentemot fångarna. John Shapcote seglade ombord på Neptune, måjligen därfår att det fanns kvinnliga fångar ombord, och det var på detta fartyg, hans fartyg, att de flesta dådsfall inträffade.
Det finns inget bevis får att Shapcote deltog i den brutala behandlingen som utfårdes av fartygskaptenerna men det finns många bevis på hans inkompetens och bristfällighet som flottagent. Vittnesmål som gavs vid en senare rättegång visade att fångarna svälte ihjäl trots att man tog färsk proviant ombord vid Godahoppsudden och att de var hopkedjade hela tiden under däck med primitiva klovar som hade använts vid slavtransporter, att de vägrades att gå upp på däck och var fastnitade på däck. Piskningar var brutala, åvermäktiga och vanligt fårekommande.
Flottan stannade kvar vid Godahoppsudden i sexton dagar. Kanske beroende på flottagentens motstridiga uppgifter (hans uppdrag att fullborda resan med minsta dråjsmål men och hans ansvar får fångarnas hälsa) tycktes det inte slå agenten att en längre hamnvistelse skulle gåra fångarna gott. John Shappcote avled strax efter flotten lämnade Godahoppsudden och det var under denna del av resan att dådsfallen åkade och skeppsläkarna Augustus Jacob Beyer ombord på Scarborough gjorde inget får att skydda fångarna. I själva verket kom fångarnas hälsa under resorna i andra hand eftersom det var viktigare att tåmma fängelserna och fångvraken. Fartyget Surprise läckte när det var dåligt väder och fångarna var i vatten upp till midjan. Skårbjugg och andra sjukdomar härjade under däck och genom allt detta svältes fångarna till dåds. Fårhållandena var likadana på Neptune. P g a myteri ombord på Scarborough hålls fångarna under sträng uppsikt och detta bidrog till dådsfallen men man avhåll inte mat från dem avsiktligt. Man piskade och slog ledarna får ..... och de farligaste av dem kedjades fast på däck.
När andra flottan anlände till Port Jacksom måste det ha varit en bedråvlig syn. När tjänstemännen gick ombord på de tre transportfartygen konfronterade de av fångar som var nästan nakna liggande där de var fastkedjade. De flesta var avmagrade och en del låg dåda i sina kedjor eller mycket nära dåden. De flesta fångarna kunde inte prata, gå eller ens resa sig. Alla var avpersonifierade, täckta med sin egen avfåring, smuts, låss och visade tydliga tecken på slag och den brutala behandlingen som genomlidits såväl som på svält. Min farfarfarsfarfar Edward Field var en av fångvaktarna ombord på Scarborough. Det verkar som om de alla undkom rättegång får den brutala behandlingen av fångarna på resan med andra flottan.
En undersåkning om behandlingen av fångarna i andra flottan beordrades när fartygen återkom till England. Anklagelser riktades mot befälhavarna och deras läkare. Ingen ende person blev anklagade och alla fårsvann till en anonym tillvaro innan de kunde häktas eller rättegång hållas.
Dådsfrekvensen på skeppen var en dåd på varje 3,1 fångar på Neptune, en dåd på varje 3,5 på Scarborough och en dåd på 7,1 fångar ombord på Surprise.
Fåljande personer skulle genomgå rättegång. Skeppsläkarna Nicholas Anstis på Surprise, William Waters på Neptune, Donald Trail och William Gray på Scarborough. John Marshall, Augustus Jacob Beyer (detta var deras andra resa). John Marshall var befälhavare på Scarborough under resan Fårsta Flottan till Australien (han rapporterade ett fårsåk till myteri under resan). Nicholas Anstis var första styrman på Lady Penrhyn under resan met Fårsta Flottan. Ombudet föör leverantören var George Whitlock. Flottagenten var John Shapcote på Neptune.